blandrostigacyklar

                        

Ni vet han. Han som man aldrig kommer komma över hur mycket man än försöker, hur lång tid det än går. HAN.
För när han väl står där igen kan man knappt andas, man förstår inte att alla andra fortsätter att dansa. Han är ju där!
Det är som att tiden står still, allt runt omkring rör sig men han står still. Jag står still. Knappt. Benen skakar och det känns som jag sprungit mil. Vad gör man egentligen när ens första och största kärlek står framför en igen?
Skrattar man, säger att allt är bra, o låtsas som att det har hänt så mycket de senaste 2, 3 åren, att HAN faktiskt inte spelar någon roll längre? Det var vad jag gjorde i alla fall.
Ja, kanske står inte o världen och faller med honom längre. Men herregud, kommer man någonsin komma över den människan som man hatar att man älskar, men älskar så mycket att man hatar sig själv?

C