blandrostigacyklar

Jag måste bekänna kanske den största bedriften detta år. Jag och en vän har kämpat oss upp på Sveriges högsta topp, Keb, 2111 meter över havet. Jag är stolt och har ont i benen. Resan började på nattåget från Stockholm och slutade där tre dagar senare. Jag har aldrig velat hem så fort, till duschen och till kylskåpet. Frystorkat är inte gott i längden. Allt vi förbrukade under resan hade vi burit med oss hemifrån, mat, tält och sovsäck. Vi talar om en ytterst miljövänlig resa. Jag skulle kunna göra en skildring som beskrev hur vi kämpade oss upp på toppen i snöstorm efter en hård och kall natt i ett lutande tält där det regnade in. Hur vi gick vilse och inte fann vatten och maten med nöd och näppe inte räckte. Hur den tolv timmar långa vandringen på vassa stenar vrickade våra fötter. Det skulle nästan låta som en Mount Everst beskrivning. Du skulle få gåshud och förstå ansträngningen och den rädsla vi kände. Men jag väljer att inte göra det. Det var ju frivilligt. Jobbigt, men frivilligt. Men jag är stolt. Norrland är fantastiskt vackert, kallt och rått. Det känns inte som Sverige. Landskapet skulle kunna vara hämtat ur Sagan om Ringen filmerna. Jag tror nästan jag såg en liten mini hobbit en gång.

K