blandrostigacyklar

Avgång Stockholm C mot Lund C. Och tillbaka.

Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dem vara kvar

 

Alla har en. En sån där som vägrar att släppa taget, som man själv vägrar att släppa taget om. Det spelar ingen roll hur många sekunder, sena nätter eller år som rinner förbi. När man helt omöjligt kan gå vidare, starta om på nytt. Eller så tror man att man kan det. Känna sockerdricksbubblor för någon ny, skratta åt nya skämt med någon ny. Men så ser man något som påminner om han, om den där. Och på en sekund är man tillbaka där man började. Fast det var i ett helt annat liv, på en helt annan plats än var man är idag. Hur i hela världen tar man sig förbi det?

C

Jag söker svaret på exakt samma fråga. Jag anar att man ska försöka ignorera de där sakerna som påminner om personen. (Men jag vet att det är en omöjlighet.)



hjärta!

Visst är det så, C. Visst är det så. Och jag önskar att det fanns ett litet radergummi som kunde sudda ut de som faktiskt förtjänar glömmas stundtals i ett liv. Det får vi uppfinna. Och förresten, jag lyssnade på rubrikslåten tusen gånger idag. Vad märkligt. Eller kanske inte.

:-*

till slut gör man det. men det tar alltid alltid för lång tid. och jag vet inte alls hur i hela världen man kan göra för att det inte ska vara kvar där så himla länge.

jag har gått i 4 år snart och försökt komma bort, försökt glömma och försökt hitta allt det där nånannanstans.. men jag tror faktiskt inte det går. för jag e precis lika jävla hooked som jag alltid varit, bara det att jag har vissa faser då jag helt plötsligt blir expert på att tvinga undan alla minnen och tankar (i sisådär en dag eller två, till och med en vecka om jag har tur).



Tycker om din blogg.. Du skriver vackert.

Fint skrivet! Tänkvärt!