Men du kommer aldrig att behöva ljuga igen
Igår stormade det helt tokigt i den här lilla staden. Men i morse sipprade solen in mellan persiennerna och väckte mig. Så jag hade inget annat val än att ta på mig en kornblå tröja (Någon sa en annan gång när jag hade på mig den - Vad vackra ögon du har) och promenera till biblioteket. Sen dess har jag bläddrat bland små små nedskriva ord och stirrat mig trött på en dataskärm. Jag tror att den här dagen snart är slut och antagligen jag med den.
C
Ps. Vill ni titta på rysligt vackra bilder taget av en rysligt söt pojke? Klart ni vill, klicka här då.
Och ibland har jag kunnat höra ditt skratt
Jag tänker aldrig på dig längre.
C
Jag slängde bort nån slags vän
Ibland när man hittar nya gator och får nya telefonnummer nedskriva på en lapp, så är det enkelt att glömma bort allt de gamla. De där gamla kantiga gatorna som faktiskt fortfarande står kvar och väntar på en. Där man känner folk i var och varannan korsning och vägen hem aldrig känns speciellt lång. Och det enda jag riktigt hör nu förtiden är en vind som blåser genom staden. Allt det glömmer man bort, men i kväll mitt i en folkmassa kom jag på det. Lund är ju hemma också, precis lika mycket som Stockholm är. Märkligt bara att det skulle ta en sån tid att komma på det.
C
För det är ett nytt spel och jag vill inte vara med
Jag är tillbaka på kullerstensgator. Igen. Fast jag sa att jag inte skulle, så går jag här igen och tittar mer uppåt än ner. Och känner att det stora vemodet är på väg att rulla in igen, precis som alla andra höstnätter. Men den här gången försöker jag mota bort det med tankar på våren i en huvudstad och den vackraste av lägenheter som faktiskt står där och väntar på mig. Men tills dess bakar jag hundratals kakor, dricker te och sparkar höstlöv med min fina S. Tänk att den här lilla bloggen kunde ge mig allt det. För vi tar hand om varandra, ni och jag. Eller hur?
C
