Det finns bara ett enda sätt att brinna upp
Jag fastnade visst i Stockholm en stund. Klappar på min lillasysters panna och bär runt på viktiga papper i mapp. Går på bio med lillan och tittar på filmer som handlar om kärlek, the smiths och pojkar med skrattgropar. Och ibland går jag i mataffärer och ler så stort att jag måste gömma mig bakom hyllor. För ibland plingar telefonen till med fina ord och då mina vänner, då kan man inte göra annat än att le. Även om man är alldeles ensam och bara ska köpa mjölk en fredagskväll.
C
Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dem vara kvar
Alla har en. En sån där som vägrar att släppa taget, som man själv vägrar att släppa taget om. Det spelar ingen roll hur många sekunder, sena nätter eller år som rinner förbi. När man helt omöjligt kan gå vidare, starta om på nytt. Eller så tror man att man kan det. Känna sockerdricksbubblor för någon ny, skratta åt nya skämt med någon ny. Men så ser man något som påminner om han, om den där. Och på en sekund är man tillbaka där man började. Fast det var i ett helt annat liv, på en helt annan plats än var man är idag. Hur i hela världen tar man sig förbi det?
C
Och allt vi uppfann, dom gör allt det där igen
Och jag bor i en alldeles egen lägenhet nu. En lägenhet med ljusrosa dörrkarmar, en lägenhet där det alltid finns kakor i glasburkar och kanske en miljard olika te-smaker. Det doftar vanilj och ibland äppelkaka. I köket står det färska kryddor i rostiga burkar och i sovrummet är det så ljust att det enda man kan göra är att blunda. Och jag har aldrig känt mig mindre ensam.
C
Och du skulle aldrig ramla mer
Ibland undrar jag hur eller om jag tänker. Istället för att dansa nära, nära ett par glittriga bruna ögon så valde jag att ensam stirra på stjärnhimlen. Och just nu känns det som ett himla märkligt val. Så istället lyssnar jag på Erik Hassles magiska röst och blundar in.
C
