Det finns bara ett enda sätt att brinna upp
Jag fastnade visst i Stockholm en stund. Klappar på min lillasysters panna och bär runt på viktiga papper i mapp. Går på bio med lillan och tittar på filmer som handlar om kärlek, the smiths och pojkar med skrattgropar. Och ibland går jag i mataffärer och ler så stort att jag måste gömma mig bakom hyllor. För ibland plingar telefonen till med fina ord och då mina vänner, då kan man inte göra annat än att le. Även om man är alldeles ensam och bara ska köpa mjölk en fredagskväll.
C
Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dem vara kvar
Alla har en. En sån där som vägrar att släppa taget, som man själv vägrar att släppa taget om. Det spelar ingen roll hur många sekunder, sena nätter eller år som rinner förbi. När man helt omöjligt kan gå vidare, starta om på nytt. Eller så tror man att man kan det. Känna sockerdricksbubblor för någon ny, skratta åt nya skämt med någon ny. Men så ser man något som påminner om han, om den där. Och på en sekund är man tillbaka där man började. Fast det var i ett helt annat liv, på en helt annan plats än var man är idag. Hur i hela världen tar man sig förbi det?
C
Och allt vi uppfann, dom gör allt det där igen
Och jag bor i en alldeles egen lägenhet nu. En lägenhet med ljusrosa dörrkarmar, en lägenhet där det alltid finns kakor i glasburkar och kanske en miljard olika te-smaker. Det doftar vanilj och ibland äppelkaka. I köket står det färska kryddor i rostiga burkar och i sovrummet är det så ljust att det enda man kan göra är att blunda. Och jag har aldrig känt mig mindre ensam.
C
Och du skulle aldrig ramla mer
Ibland undrar jag hur eller om jag tänker. Istället för att dansa nära, nära ett par glittriga bruna ögon så valde jag att ensam stirra på stjärnhimlen. Och just nu känns det som ett himla märkligt val. Så istället lyssnar jag på Erik Hassles magiska röst och blundar in.
C
Men du kommer aldrig att behöva ljuga igen
Igår stormade det helt tokigt i den här lilla staden. Men i morse sipprade solen in mellan persiennerna och väckte mig. Så jag hade inget annat val än att ta på mig en kornblå tröja (Någon sa en annan gång när jag hade på mig den - Vad vackra ögon du har) och promenera till biblioteket. Sen dess har jag bläddrat bland små små nedskriva ord och stirrat mig trött på en dataskärm. Jag tror att den här dagen snart är slut och antagligen jag med den.
C
Ps. Vill ni titta på rysligt vackra bilder taget av en rysligt söt pojke? Klart ni vill, klicka här då.
Och ibland har jag kunnat höra ditt skratt
Jag tänker aldrig på dig längre.
C
Jag slängde bort nån slags vän
Ibland när man hittar nya gator och får nya telefonnummer nedskriva på en lapp, så är det enkelt att glömma bort allt de gamla. De där gamla kantiga gatorna som faktiskt fortfarande står kvar och väntar på en. Där man känner folk i var och varannan korsning och vägen hem aldrig känns speciellt lång. Och det enda jag riktigt hör nu förtiden är en vind som blåser genom staden. Allt det glömmer man bort, men i kväll mitt i en folkmassa kom jag på det. Lund är ju hemma också, precis lika mycket som Stockholm är. Märkligt bara att det skulle ta en sån tid att komma på det.
C
För det är ett nytt spel och jag vill inte vara med
Jag är tillbaka på kullerstensgator. Igen. Fast jag sa att jag inte skulle, så går jag här igen och tittar mer uppåt än ner. Och känner att det stora vemodet är på väg att rulla in igen, precis som alla andra höstnätter. Men den här gången försöker jag mota bort det med tankar på våren i en huvudstad och den vackraste av lägenheter som faktiskt står där och väntar på mig. Men tills dess bakar jag hundratals kakor, dricker te och sparkar höstlöv med min fina S. Tänk att den här lilla bloggen kunde ge mig allt det. För vi tar hand om varandra, ni och jag. Eller hur?
C
Där går nån annan istället för dig
Precis som jag hoppades kom den där glittrande sommarmorgonen och tog mig med storm.
Jag har haft den mest fantastiska av somrar, men nu doftar det höst när man cyklar ikapp genom allén. Så jag spenderar tid längs med olika gator och kisar upp i gatlyktor tillsammans med nya människor som jag tycker hemskt mycket om.
Stockholm blev min räddning efter att jag lämnade er den där eftermiddagen i mars, men trots det är jag fortfarande ett oroshjärta. Ett oroshjärta som sparar den här sommaren på burk och plockar fram en regnig novembermorgon när allt och ingenting känns rätt längre.
Ni vet ju hur jag är.
C
Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut
Nej, jag vet inte var eller hur man börjar igen. Men jag vet var jag slutar, här bland rostiga cyklar, lyktstolpar och klockor som slår på höga kyrktorn. Dit jag alltid verkar komma tillbaka.
Så nu undrar jag bara - Kan ni tänka er att ta tillbaka mig?
C
Alla dansar och jag tänker är du också själv, var är du ikväll
Kära ni.
Jag känner att den här kärlekshistorien vi har, ni och jag, håller på att rinna ut i sanden.
Jag är alldeles för långt borta ifrån sprudlande virvelvindar och sockerdricksbubblor, så just därför tar vi en liten paus.
Vi gör på inga sätt slut med varandra, men ibland måste man vara ifrån något för att kunna inse att man faktiskt saknar den. Och glöm inte, det är mig det är fel på inte er.
Så jag lämnar er med en puss på kinden och en lapp på huvudkudden som säger - Du är det finaste jag vet. Vi ses snart.
C
Alla hjältar sänker huvudet nån gång
Fast än att fullmånen vänder min dygnsrytm upp och ner, bak och fram, så känns det okej.
Okej att telefonen är tyst, okej att det bara är en tisdag i mars, okej att vara kvar i den här lilla staden. Ikväll var jag med fina vänner och såg på en fantastisk film, Milk.
Den är litegrann som ett timglas, man vill aldrig att det ska ta slut. Ni tar väl hand om er?
C
För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va
Jag tror att det går till en viss tid, sen orkar kroppen inte vara ledsen längre. Så nu sitter jag och ler i mitt kök, dricker te ur en blommig kopp och tittar på när det regnar utanför.
Och just nu kanske det inte stormar lika kraftigt och virvelvindarna har gömt sig under sängen, men det är nog lika bra det. Så den här söndagen sitter jag kvar här och kanske bakar en pannkakstårta till bästisen. Det är hon värd.
C
För du blir aldrig mer densamma
jag saknar dig
varje dag
C
Vi är förlorade, vi två
För han är blomstrande körsbärsträd, aprilhimlen och sockerdricksbubblor. Han är där för mig när jag ensam och han är där för mig när jag är ledsen. Han låter allting bara explodera i skyn och han är högt över varje golv.
Jag har inga egna ord så jag lånar, som alltid, hans ord för att förklara hur det är.
För Håkan, du är det finaste jag vet. Tack tack tack för igår, det kommer jag leva på länge.
C
