Du kanske aldrig mer är med mig. Men om vi var nån annanstans
Snöflingorna har bytts ut mot slaskigt regn, min cykel är fastlås och det doftar kaffe över hela lägenheten. Det är en helt vanlig tentavecka i slutet på november och det enda som värmer är stulna leenden under en lugg. Nu ska jag dra ned mössan, lyssna på min håkan och promenera till skolan.
Ni är finast!
C
jag vet inte om jag vet vad du pluggar? jag studerar socialt arbete. håkan är en bra vän i alla väder. kram.
Men vilken fin bild.
Bilden var mycket fin. Liksom dina ord är.
Kaffe i en kopp och håkan i lurarna. Det är underbart!
Jag vill ta på mig mina 12cms klackar som jag köpte en lcyklig dag i New York i somras och sen dansa tills man känner hur kinderna blossar och håret ligger klistrat i nacken. Skratta så att det gör ont i magen och kasta huvudet bakåt och titta på stjärnorna. För igår så satta jag punkt. Nej, vi satte punkt. Han och jag. På något jag vetat var slut. Och vet du, det var rätt. Jag grät lite, tittade på snön och åkte sen till mina vänner. Men jag är inte ledsen. För det var så fint. Och jag är sp glad att jag hade det vi hade då. Nu är vi vänner. Men ålder, stadium av livet, tiden passar inte alltid. Och det här har varit en så fantastisk vecka. På många många sätt. Jag vet inte riktgit vart jag ska ta vägen med min glädje. Den är som en varm varm boll med mjuka blad i magen.
Så jag tänker på dig. Mycket.
Kram
Det gör lite ont när de där flingorna blir regn tycker jag. Men, det måste väl vara okej ändå. Sköt om dig du vackra under mössan :-*
Himla fin bild du. :*
åhh vilken fin bild!
