Bara så länge det finns stjärnor över oss
Jag har ett litet monster i hjärtgropen som verkar ha bosatt sig för gott.
För i måndags somnade min älskade farfar in för sista gången och jag är tom, så fruktansvärt tom. Men jag är tillbaka i skåne och övar mig på att andas i takt.
Och ni, är helt fantastiska.
C
vet du.
Man tror att det inte går över. Att det alltid ska kännas sådär tomt och varje gång man går förbi ställen där man varit med honom så tror man att hjärtat ska gå sönder.
eller när man ser (i mitt fall) mormor hemma i lägenheten, ensam. Så jävla ensam och tom.
Och man tror att det alltid kommer vara sådär!
Men till slut så blir han till ett litet fint minne. Man gråter ibland över det och sätter fina blommor på graven. Kanske småpratar med honom för sig själv och önskar att man kunde krama honom.
Men man skrattar också och kommer mest ihåg de fina sakerna.
Det kommer bli okej C, jag lovar dig.
Även om det inte känns så nu så blir det ok.
Puss på dig
Det där monstret ger sig iväg tillslut. Hur hemskt och omöjligt det än känns nu så gör det just det, ger sig iväg. Som världens minsta uppiggning kan jag tillägga att det här är en av de finaste bloggarna jag vet.
<3
åh, det gör mig ont, C. om min farfar som också somnat in brukar jag tänka att han inte syns längre, men finns gör han alldeles säkert. mormor och farmor och morfar med. och alla de andra som somnat. sköt om dig min lilla plupp.
åh dina bilder är helt fantastiska
