Jag brukade gå bredvid dig
Vad det är jag gör? Jag spenderar en himlans massa tid med bästisen, dricker rödvin, bakar kanelbullar, tittar på film om pojkar i röda mössor och stryker lakan till perfektion. Jag ordnar om tidningshögarna, sorterar kläderna i färgordning, äter pizza ur kartong och dansar mig varm till mamma mia. Allt, precis allt, som går för att slippa tänka på dig.
Men framför allt så går jag och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.
C
Utan att du känner mig så tror jag alldeles bestämt att du gjorde mig glad.
Ett "jag tycker om dig" från en främmande människa kan vara värt mycket. Lika mycket som från någon man känner väl. Eller kanske mer. Eller på ett annat sätt.
PS. Pojkar i röda mössor? Det låter som en gåta att lösa. Mina tankar leder mig omedelbart till Nils Holgersson (fråga mig inte varför), men jag misstänker att det inte riktigt är rätt.
otroligt vackert.
Men. Vad hände? Varför blev det såhär? Jag trodde att ni var NI. Inte isär. Blir ledsen när jag inser att jag är Vi med något. Ett ni. För det skulle ju du också vara med honom! Så kunde vi vara ett Vi tillsammans. KRAM!
du är fin. och du skriver fint. puss!
jag förälskar mig i dina ord.
Nej, Nils Holgersson är ju dessutom bara en pojke, och du skrev uttryckligen "pojkar". Dina kommentarer lämnar mig bara ytterst förvirrad - och då har jag försökt att fuska med IMDB och Google. Helt uppenbart är att jag behöver fler ledtrådar.
Åh. Jag vill nog bara vara med. En himla massa. Men det vet du nog, hoppas jag. Tusentusenkram.
Den här bloggen är så himla vacker och jag älskar, fullkomligt älskar hur du skriver.
